Regler för världshandeln
Här får du en introduktion om regler för världshandeln, hur det fungerar med frihandelsavtal och skillnaden mellan att handla inom och utanför EU.
Hitta på sidan:
Handel med länder inom EU
Handeln inom EU kännetecknas av fri rörlighet för varor och tjänster.
Gemensam marknad
EU:s medlemsländer har tillsammans med EES-länderna Norge, Island och Liechtenstein en gemensam marknad, den så kallade inre marknaden. Här kan varor som tillverkas och lagligt säljs i ett av länderna normalt säljas i de andra länderna utan ytterligare krav. På den inre marknaden gäller också fri rörlighet för tjänster, vilket innebär att ett företag ska kunna utföra tjänster i andra medlemsländer och inte bara i det land där det har sin hemvist.
De fyra friheterna på den inre marknaden hos Kommerskollegium
Den inre marknaden omfattar förutom EU även Norge, Island och Liechtenstein som EU har frihandelsavtal med. Men den fria rörligheten har vissa undantag i handeln med de här tre länderna.
Fri rörlighet för EES-länderna hos Kommerskollegium
Undantag från fri rörlighet
EU/EES-länderna kan, för att skydda ett viktigt samhällsintresse, kräva att du som företagare ska uppfylla vissa nationella krav för att få sälja dina tjänster eller varor i det landet. Några exempel på viktiga samhällsintressen är skydd för liv och hälsa, konsument- och miljöskydd.
Vill du veta vilka nationella regler som gäller för varor och tjänster kan du kontakta EU/EES-ländernas kontaktpunkter.
EU-länders kontaktpunkter för varor hos EU-kommissionen
EU-länders kontaktpunkter för tjänster hos EU-kommissionen
Handel med länder utanför EU
Världshandelsorganisationen (WTO), tar fram regler för världshandeln. Målet är att skapa ett handelssystem som är öppet, förutsägbart och som har tydliga och icke-diskriminerande regler.
WTO har fyra viktiga huvudavtal. För handel med varor: Gatt-avtalet och TBT-avtalet (tekniska handelshinder), Gats för tjänstehandel och Trips för skydd av immateriella rättigheter.
Förbud mot diskriminering av andra länders varor
WTO:s regler för handeln vilar på två viktiga principer. Den ena är principen om mest gynnade nationsbehandling (MGN) och innebär att varje förmån som ett land ger ett annat land också ska ges till övriga WTO-länder. Den andra principen handlar om nationell behandling och hur länder ska hantera andra länders varor.
Det finns undantag från MGN-principen för till exempel frihandelsavtal och tullunioner men också för varor från utvecklingsländer.
Frihandelsavtal
EU har frihandelsavtal med många länder. Länder sluter frihandelsavtal för att underlätta handeln med varandra. Det blir tydligare vilka regler som gäller och det blir lättare för företag att göra affärer på den nya marknaden. Det innebär till exempel att tullarna sänks eller tas bort och att företag får ökad tillgång till marknader för offentlig upphandling.
För att få ta del av sänkta tullar måste företag kunna visa att produkten lever upp till de krav på ursprung som parterna kommit överens om i avtalet.
EU:s handelsavtal hos Kommerskollegium
Internationell tullklassificering av varor
Det finns ett harmoniserat system (HS) för internationell tullklassificering av varor (the Harmonized Commodity Description and Coding System). Det underlättar tullklassificering av varor och är framtaget av Världstullorganisationen (WCO), där Sverige och övriga EU-länder finns bland de fler än 180 medlemsländerna.
Se vilka länder som är medlemmar i WCO på wcoomd.org
I EU:s gemensamma tulltaxa Taric finns information om vilka varukoder som gäller vid import och export till EU.