EU:s nya och kommande lagkrav för grön omställning
Här hittar du information om ett urval av de regelverk som följer av EU:s gröna giv och som kan påverka ditt företag. Vissa av regelverken är fortfarande under behandling inom EU eller håller på att införas i svensk lagstiftning. Observera att listan inte är heltäckande. Det kan finnas ytterligare regler, både inom och utanför den gröna given som kan vara relevanta för just ditt företag eller som är specifika för din bransch. För varje avsnitt om regelverk anges vilken svensk myndighet som ansvarar för tillsyn eller implementering, ofta kompletterat med länkar till myndigheten för fördjupad information. Observera att vissa regler ännu inte har en utsedd ansvarig myndighet. Sidan uppdateras löpande för att hålla informationen aktuell.
Hitta på sidan
Den europeiska gröna given – EU:s strategi för hållbar tillväxt
Den europeiska gröna given är EU:s tillväxtstrategi. Den lanserades 2019 och är ett omfattande paket av politiska initiativ som ska bana väg för en grön omställning inom EU. Målet är att Europa ska vara klimatneutralt senast år 2050.
Den gröna given är en del i EU:s omvandling till ett rättvist och välmående samhälle med en modern och konkurrenskraftig ekonomi. Strategin omfattar åtgärder som påverkar företag inom en rad sektorer, bland annat energi, transport, industri, jordbruk och hållbar finansiering. EU har antagit, eller planerar att anta, lagstiftning som samtliga medlemsländer ska följa.
Omnibus
Omnibus-paketen är ett initiativ från Europeiska kommissionen som bland annat syftar till att minska och förenkla de administrativa bördorna för europeiska företag i syfte att stärka den europeiska konkurrenskraften. Det första förenklingspaketet fokuserar främst på hållbarhetsområdet och antogs i december 2025.
Lagar och regler som kan påverka ditt företag
Direktivet om företagens hållbarhetsrapportering, på engelska Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD), ställer krav på att vissa företag måste hållbarhetsrapportera. Rapporteringen ska följa gemensamma standarder (European Sustainability Reporting Standards), som specificerar vilken information som ska redovisas.
Syftet med direktivet är att öka tillgången till information om hur företagens verksamhet påverkar människor och miljö, samt hur företag påverkas av hållbarhetsfrågor i form av risker och möjligheter för verksamheten. Hållbarhetsrapportering ska också underlätta för investerare att få en tydligare bild av hur företag tar ansvar för en hållbar omställning, vilket gör det möjligt att rikta investeringar på ett mer ansvarsfullt sätt.
Finansinspektionen ansvarar för tillsyn över hållbarhetsrapporter från noterade företag. Någon annan tillsyn bedrivs inte.
Om redovisningstillsyn ho Finansinspektionen
Fördjupa dig: Hållbarhetsrapportering (NFRD/CSRD) hos Finansinspektionen
Hållbarhetsrapport ska ingå i årsredovisningen som ett eget avsnitt i förvaltningsberättelsen för aktiebolag:
Fördjupad information hos Bolagsverket.
CSRD omfattas av omnibus-paket I. För fördjupad information se: EU-kommissionen vill förenkla hållbarhetsregelverk hos Finansinspektionen
Direktivet om företags tillbörliga aktsamhet i fråga om hållbarhet, på engelska Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CS3D) innebär att vissa företag får ett ansvar att visa tillbörlig aktsamhet i sin verksamhet och i sina värdekedjor för att motverka negativa effekter på mänskliga rättigheter och miljö.
Exempel på sådana negativa konsekvenser är tvångsarbete, barnarbete och miljöförstöring. Syftet med direktivet är att företag aktivt ska bidra till en hållbar omställning av den europeiska ekonomin. Direktivet ska samtidigt främja konkurrensneutralitet och stärka rättssäkerheten på EU:s inre marknad.
En statlig utredning är tillsatt och ska i februari 2026 lämna förslag på bland annat vilken/vilka myndigheter som ska utöva tillsyn över regelverket.
Fördjupa dig: Direktiv (EU) 2024/1760
CSDDD omfattas av omnibus-paket I. För fördjupad information: EU-kommissionen vill förenkla hållbarhetsregelverk hos Finansinspektionen
EU:s förordning om ekodesign för hållbara produkter, på engelska Ecodesign for Sustainable Products Regulation (ESPR) utgör en central del i unionens strategi för att främja miljömässigt hållbara och cirkulära produkter. Förordningen fungerar som en ramlagstiftning med en bred tillämpning och ger EU-kommissionen möjlighet att fastställa ekodesignkrav för en mängd olika produktkategorier genom delegerade akter.
Ekodesignkrav kan handla om produktens prestanda (prestandakrav) eller om vilken information som ska följa med produkten (informationskrav). Kraven kan till exempel omfatta hur hållbar, återanvändbar, uppgraderingsbar och reparerbar produkten är, samt vilka farliga ämnen den innehåller och hur dessa påverkar möjligheten till återvinning.
Utöver möjligheten att ställa ekodesignkrav innehåller förordningen också bestämmelser om hur informationskrav ska paketeras (i ett digitalt produktpass), samt information om och förbud mot att förstöra osålda varor.
Kraven gäller alla företag, oavsett storlek, som tillhandahåller produkter inom de kategorier som omfattas av regelverket. Ett fåtal produktgrupper är undantagna i förordningen. I framtiden kommer energirelaterade produkter, även de som redan omfattas av ekodesigndirektivet, att omfattas av reglerna i ESPR.
Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.
Fördjupa dig: EU-förordningen om ekodesign för hållbara produkter (ESPR) hos Naturvårdsverket
EU:s förordning mot avskogning (EUDR) syftar till att förhindra handel med varor som bidrar till avskogning och skogsförstörelse runt om i världen, som ett led i att minska växthusgasutsläpp och global förlust av biologisk mångfald.
Förordningen ställer krav på att företag aktivt säkerställer att ett antal råvaror och produkter som de säljer på EU:s inre marknad, eller exporterar från unionen, inte nyligen har orsakat avskogning eller skogsförstörelse någonstans i världen. Det gäller produkter som innehåller, har utfodrats med eller producerats med råvaror som nötkreatur, kakao, kaffe, oljepalm, gummi, soja och trä.
Den 17 december 2025 röstade EU-parlamentet ja till att ändra avskogningsförordningen, vilket innebär att ministerrådet och EU-parlamentet nu är överens och den ändrade förordningen är beslutad. Bland de viktigaste förändringarna är att förordningens tillämpning skjuts upp till den 30 december 2026.
Fördjupa dig: Avskogningsförordningen hos Skogsstyrelsen
Taxonomiförordningen, även kallad EU:s taxonomi, fastställer en gemensam standard för när en ekonomisk aktivitet, såsom en investering, kan klassas som miljömässigt hållbar. För att klassificeras som miljömässigt hållbar ska den ekonomiska aktiviteten bidra väsentligt till ett eller flera av EU:s sex fastställda miljömål, inte orsaka betydande skada för något av de övriga målen samt uppfylla vissa minimikrav inom hållbarhet.
Företag som omfattas av förordningen måste uppfylla ett antal krav och tekniska kriterier. Bland annat är de skyldiga att redovisa i vilken utsträckning deras verksamheter omfattas av och är i linje med EU:s taxonomi.
EU:s taxonomi ger företag, investerare och beslutsfattare ett gemensamt ramverk för att kunna identifiera och jämföra hållbara investeringar. Målet är att kapital i högre grad ska styras till verksamheter som främjar EU:s klimat- och miljömål.
De flesta företag som omfattas av CSRD omfattas även av taxonomiförordningen.
Fördjupa dig: EU:s taxonomi hos Finansinspektionen
Taxonomin omfattas av Omnibus I. För fördjupad information se: EU-kommissionen vill förenkla hållbarhetsregelverk hos Finansinspektionen
Direktivet om konsumentmakt ska göra det enklare för konsumenter att välja mer hållbara produkter och tjänster. Syftet är att ge konsumenterna bättre skydd och tydligare information om produkters och tjänsters hållbarhet, miljöpåverkan och cirkulära egenskaper. Det kan till exempel handla om produkters reparerbarhet, livslängd och om tillverkaren erbjuder mjukvaruuppdateringar.
Direktivet stärker också konsumenternas skydd mot vilseledande och ogrundade miljöpåståenden om produkter och tjänster. Företagen behöver bland annat vara tydliga med den information de lämnar och kunna styrka de miljöpåståenden som används i marknadsföringen.
Direktivet trädde i kraft i mars 2024 och skulle vara genomfört i medlemsländerna senast den 27 mars 2026. I Sverige pågår genomförandet. Regeringen tillsatte i februari 2025 en särskild utredare för att föreslå nödvändiga författningsändringar. Utredningen lämnade sitt betänkande, Åtgärder för en mer hållbar konsumtion (SOU 2025:124), i januari 2026. Förslagen bereds nu vidare inom Regeringskansliet.
Fördjupa dig: Konsumenträttigheter: slutligt godkännande av direktivet om mer konsumentmakt i den gröna omställningen hos Consilium
Genomförande av två EU-direktiv för att främja en mer hållbar konsumtion på regeringen.se
EU direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (Waste Electrical and Electronic Equipment, WEEE) syftar till att minska mängden elavfall och öka återanvändning och återvinning. Direktivet innehåller bland annat krav på insamling och behandling av elavfall samt producentansvar.
Företag som tillhandahåller elektrisk eller elektronisk utrustning på den svenska marknaden kan omfattas av producentansvar. Producenter ska bland annat registrera sig, rapportera uppgifter om den mängd utrustning som de tillhandahåller på marknaden och finansiera och organisera insamling och behandling av elavfall.
Elektrisk och elektronisk utrustning som omfattas av reglerna ska som huvudregel vara märkt med WEEE-symbolen, en överkryssad soptunna. Symbolen visar att produkten inte ska slängas tillsammans med hushållsavfall utan lämnas till ett insamlingssystem för elavfall.
Även distributörer har skyldigheter. De ska bland annat i vissa fall erbjuda kunder möjlighet att utan kostnad lämna tillbaka elavfall.
I Sverige har WEEE-direktivet genomförts genom bland annat förordningen om producentansvar för elutrustning. Naturvårdsverket har ansvar för tillsynsvägledning och tillsyn över vissa delar av producentansvaret.
Fördjupa dig: Producentansvar för elutrustning hos Naturvårdsverket
Elektroniskt avfall: rådet antar ändringar för att klargöra vem som ska betala för hantering och bortskaffande hos Consilium
WEEE – vad betyder märkningen, EU-krav hos Your Europe
EU:s batteriförordning reglerar batterier och batteriavfall och ersätter det tidigare batteridirektivet. Förordningen innehåller nya och skärpta krav på bland annat producentansvar, insamling och återvinning samt batteriers hållbarhet, prestanda och information.
Producentansvaret omfattar företag som tillhandahåller batterier på EU-marknaden. Producenterna får ett större ansvar för batteriernas hela livscykel, bland annat genom krav på finansiering och organisering av insamling och behandling av batteriavfall. Förordningen innehåller även särskilda krav för olika typer av batterier, bland annat batterier för elfordon, industribatterier och bärbara batterier.
Förordningen innehåller dessutom krav på bland annat hur batterier ska märkas och vilken information som ska lämnas till användare. Kraven införs stegvis och omfattar även krav på batteriers innehåll, prestanda, återvinningsbarhet och användning av återvunnet material.
Batteriförordningen gäller direkt i Sverige. Svenska kompletterande bestämmelser finns bland annat i förordningen (2025:813) med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om batterier. De nya reglerna om producentansvar och avfallshantering började gälla den 18 augusti 2025. Naturvårdsverket ansvarar för bland annat producentansvar och avfallshantering. Kemikalieinspektionen ansvarar för de delar som rör kemikalieinnehåll och begränsning av vissa ämnen i batterier.
Fördjupa dig: Producentansvar för batterier hos Naturvårdsverket
EU nya byggproduktförordning, på engelska Construction Products Regulation (CPR), innehåller nya och förändrade krav på hur byggprodukter ska bedömas, dokumenteras och tillhandahållas på EU inre marknad. Syftet är bland annat att harmonisera villkoren för handel med byggprodukter och undanröja tekniska handelshinder mellan medlemsstaterna.
Förordningen innehåller bland annat krav på bedömning och deklaration av byggprodukters prestanda samt CE-märkning när det krävs enligt förordningen. Kraven omfattar bland annat produkters tekniska prestanda, säkerhet, hållbarhet och miljöegenskaper.
Den nya förordningen har ett bredare tillämpningsområde än den tidigare och omfattar även vissa produkter som inte är avsedda att permanent integreras i ett byggnadsverk.
En viktig nyhet är att förordningen möjliggör digitala produktpass för byggprodukter. Produktpassen ska ge tillgång till information om produkternas egenskaper och användning och bidra till bättre spårbarhet och informationsutbyte genom värdekedjan. Systemet och kraven på digitala produktpass kommer att utvecklas och införas stegvis.
Den nya byggproduktförordningen trädde i kraft den 7 januari 2025 och blev till stora delar tillämplig den 8 januari 2026. Den ersätter den tidigare förordningen successivt, och de båda regelverken kommer att gälla parallellt under en övergångsperiod. Boverket ansvarar för genomförandet av förordningen i Sverige.
Fördjupa dig: Byggprodukter hos Boverket
Översyn av byggproduktförordningen hos Boverket
EU omarbetade direktiv om byggnaders energiprestanda (Energy Performance of Buildings Directive, EPBD) innehåller nya krav för både nya och befintliga byggnader. Syftet är att minska energianvändningen och utsläppen från byggnadssektorn och att byggnadsbeståndet ska omvandlas till ett energieffektivt och fossilfritt bestånd, med målet att alla byggnader ska vara nollutsläppsbyggnader senast 2050.
Direktivet innebär bland annat skärpta krav på energiprestanda för nya byggnader och minimikrav för energiprestanda i vissa befintliga lokalbyggnader. Det innehåller även krav på bland annat energideklarationer, solenergi, laddinfrastruktur och cykelparkeringar. För byggnadsägare innebär reglerna nya krav och möjligheter i samband med nybyggnation, renovering och energiprestanda.
En nyhet är att byggnadsägare får möjlighet att använda energirenoveringsplaner. Planen kan ge en långsiktig plan för hur en byggnad kan renoveras för att förbättra energiprestandan. Verktyget är frivilligt för byggnadsägaren.
För nya byggnader införs också krav på att beräkna och redovisa byggnadens klimatpåverkan ur ett livscykelperspektiv. Kravet införs stegvis och ska från den 1 januari 2028 gälla nya byggnader som är större än 1 000 kvadratmeter och från den 1 januari 2030 alla nya byggnader, med vissa undantag.
Det omarbetade direktivet trädde i kraft den 28 maj 2024 och skulle vara genomfört i medlemsstaternas lagstiftning senast den 29 maj 2026. Sveriges genomförande är något försenat. Ändringar i plan- och bygglagen, lagen om energideklarationer och plan- och byggförordningen trädde i kraft den 1 juli 2026. Ändringar i förordningen om energideklarationer träder i kraft den 1 oktober 2026. Boverket ansvarar för genomförandet och tar bland annat fram föreskrifter och vägledning.
Fördjupa dig: Direktiv för byggnaders energiprestanda hos Boverket
Direktiv 2024/1275 i EUR-Lex
EU nya förordning om cirkularitetskrav för fordonskonstruktion och hantering av uttjänta fordon syftar till att göra fordonssektorn mer cirkulär. Förordningen ersätter de tidigare reglerna om uttjänta fordon och om fordons återanvändbarhet, återvinningsbarhet och återvinningsförmåga. Den innehåller krav som omfattar fordonens hela livscykel, från konstruktion och produktion till hantering när fordonen blir avfall.
Förordningen ställer bland annat krav på att nya fordon ska utformas så att demontering, återanvändning, återtillverkning och återvinning underlättas. Den inför också krav på användning av återvunnet material. För återvunnen plast införs bindande mål som innebär att minst 15 procent av plasten i nya fordon ska vara återvunnen från 2032 och 25 procent från 2036. Förordningen innehåller även ett ramverk för framtida krav på återvunnet stål och aluminium.
Producentansvaret stärks genom att fordonstillverkare får ett större finansiellt och organisatoriskt ansvar för fordonens hela livscykel, inklusive när fordonen blir avfall. Förordningen innehåller även skärpta krav på insamling, spårbarhet och behandling av uttjänta fordon samt regler för export av begagnade fordon som inte längre är trafiksäkra.
Den nya förordningen innehåller också krav på digital information och spårbarhet genom fordonens livscykel. Bland annat ska information om fordon och komponenter göras tillgänglig digitalt för att underlätta demontering, återanvändning och återvinning.
Förordningen presenterades av EU-kommissionen i juli 2023. Rådet och Europaparlamentet nådde en preliminär överenskommelse i december 2025 och rådet antog förordningen formellt den 29 juni 2026. Förordningen trädde i kraft den 13 augusti 2026 och börjar i huvudsak tillämpas den 1 september 2028. Vissa krav börjar tillämpas vid senare tidpunkter.
Förordningen trädde i kraft den 13 augusti 2026 och börjar i huvudsak tillämpas den 1 september 2028. Vissa krav börjar tillämpas vid senare tidpunkter. Svenska kompletterande regler och myndigheternas ansvar för olika delar av regelverket håller på att anpassas. Naturvårdsverket ansvarar bland annat för frågor om producentansvar och hantering av uttjänta fordon, medan Transportstyrelsen ansvarar för fordonsrelaterade frågor.
Fördjupa dig: Producentansvar för bilar hos Naturvårdsverket
EU direktiv om rena fordon (Clean Vehicles Directive, CVD) syftar till att öka användningen av rena och energieffektiva fordon inom offentlig sektor.
Direktivet ställer krav på att myndigheter och andra upphandlande organisationer tar hänsyn till miljökrav vid offentlig upphandling av fordon och vissa transporttjänster. Upphandlande organisationer ska också rapportera vilka fordon som omfattas av upphandlingarna till Transportstyrelsen.
Små och medelstora företag som levererar transporttjänster, till exempel kollektivtrafik, skolskjuts eller sophämtning, kan påverkas av kraven när de deltar i offentlig upphandling. Företagen behöver då säkerställa att de fordon och transporttjänster som erbjuds uppfyller kraven i upphandlingen. Även företag som erbjuder stödtjänster, till exempel beställningscentraler, kan behöva känna till kraven för att kunna utforma och följa avtal med offentliga aktörer.
Transportstyrelsen ansvarar för rapporteringen enligt CVD och har en e-tjänst för rapportering av rena fordon
Fördjupa dig: Rapportering av rena fordon (CVD) hos Transportstyrelsen
Hållbarhetskriterier för fordon hos Upphandlingsmyndigheten
EU har beslutat om flera ändringar i förordningen om klassificering, märkning och förpackning (Classification, Labelling and Packaging, CLP). Syftet med ändringarna är att göra informationen om farliga ämnen och blandningar tydligare och enklare att förstå. Bland annat införs nya krav på etikettutformning samt information vid reklam och distansförsäljning.
Ändringarna i CLP-förordningen börjar tillämpas stegvis. Flera av de nya bestämmelserna börjar gälla den 1 juli 2026, medan andra börjar tillämpas den 1 januari 2027 och senare.
Kemikalieinspektionen är ansvarig myndighet i Sverige.
Fördjupa dig: CLP-förordningen – klassificering, märkning och förpackning av kemiska produkter hos Kemikalieinspektionen
Uppdaterad CLP-förordning hos Kemikalieinspektionen
Företagens roller i CLP-förordningen hos Kemikalieinspektionen
EU förordning om förpackningar och förpackningsavfall (Packaging and Packaging Waste Regulation, PPWR) syftar till att minska mängden förpackningar och förpackningsavfall, begränsa användningen av skadliga ämnen i förpackningar, öka återanvändningen och främja materialåtervinning.
Förordningen omfattar hela förpackningens livscykel – från produktdesign till avfallshantering. Den innehåller bland annat krav på förpackningars utformning, återanvändbarhet och materialåtervinningsbarhet samt krav på information och märkning.
Förordningen påverkar bland annat företag som tillverkar, importerar eller distribuerar förpackningar och förpackade produkter. Även producentansvarsorganisationer, retursystem, system för återanvändning samt verksamheter inom bland annat handel, hotell, restaurang och catering berörs av olika delar av reglerna.
PPWR började tillämpas den 12 augusti 2026. Många av bestämmelserna gäller från detta datum, medan andra börjar tillämpas vid senare tidpunkter. Förordningen ersätter det tidigare EU-direktivet om förpackningar och förpackningsavfall.
Naturvårdsverket är behörig myndighet för bland annat producentansvaret och rapporteringen enligt förordningen och ansvarar för tillsynen över producentansvaret.
Fördjupa dig: EU:s förordning om förpackningar och förpackningsavfall (PPWR) – nya regler från 2026
Tidslinje för EU:s förordning om förpackningar och förpackningsavfall
EU har ändrat direktivet om radioutrustning (Radio Equipment Directive, RED), även kallat direktivet om gemensam laddare. Ändringarna syftar bland annat till att minska mängden elektronikavfall och resursanvändningen genom att göra det enklare att använda samma laddare till flera produkter.
Ett av de nya kraven är att USB-C blir gemensam laddningsstandard för vissa typer av bärbar elektronik. Kravet gäller bland annat mobiltelefoner, surfplattor, hörlurar och annan bärbar elektronik sedan den 28 december 2024 och gäller bärbara datorer från den 28 april 2026.
Företag som tillverkar, importerar eller distribuerar produkter som omfattas av reglerna ska bland annat informera konsumenterna om huruvida en laddare ingår vid köp. Informationen ska lämnas genom en särskild märkning. Företagen ska också informera om produktens laddningskapacitet genom märkning på förpackningen och i bruksanvisningen.
Post- och telestyrelsen (PTS) genomför reglerna i Sverige genom föreskrifter om radioutrustning och ansvarar för marknadskontroll av radioutrustning.
Fördjupa dig: USB-C ny laddningsstandard i EU hos PTS
EU har ändrat förordningen om normer för koldioxidutsläpp från nya tunga fordon. De nya reglerna skärper målen för minskade koldioxidutsläpp och innebär att utsläppen från nya tunga fordon ska minska med 45 procent till 2030, 65 procent till 2035 och 90 procent från 2040, jämfört med 2019. För stadsbussar gäller särskilda krav på utsläppsfria fordon. Syftet är att bidra till EU klimatmål och nå klimatneutralitet senast 2050.
Tillämpningsområdet utvidgas till fler typer av tunga fordon, bland annat fler lastbilar, bussar, släp och påhängsvagnar. Förordningen innebär också utökade krav på rapportering av uppgifter om nya tunga fordon. Kraven riktar sig främst till fordonstillverkare, men kan även påverka andra aktörer i fordons- och transportsektorn.
Förordningen påverkar bland annat tillverkare och leverantörer av tunga fordon och komponenter. Transportföretag kan påverkas indirekt genom att utbudet av nya fordon förändras och genom ökade krav på utsläppsfria fordon.
Transportstyrelsen ansvarar för vissa delar av det svenska genomförandet och har bland annat uppgifter kopplade till klassificering av tunga fordon utifrån koldioxidutsläpp.
Fördjupa dig: Förordning 2024/1610 – EUR-Lex
Tunga fordon: rådet godkänner skärpta normer för koldioxidutsläpp hos Consilium
Koldioxidutsläppen från bilar: rådet antar ståndpunkt om kommissionens förslag utan ändringar hos Consilium
EU direktiv om rätt till reparation (Right to Repair, R2R) syftar till att göra det enklare för konsumenter att reparera produkter i stället för att köpa nya. Direktivet ska också skapa incitament för tillverkare att utveckla produkter som håller längre och är lättare att reparera.
Direktivet innebär bland annat att tillverkare blir skyldiga att reparera vissa produkter som omfattas av EU krav på reparerbarhet, när konsumenten begär det. Tillverkare ska också ge information om reparationsmöjligheter och tillgång till reservdelar. Vid reparation av en vara under säljarens ansvar förlängs dessutom konsumentens ansvarstid med minst ett år.
I Sverige pågår genomförandet av direktivet. Regeringens utredning lämnade sitt betänkande Åtgärder för en mer hållbar konsumtion (SOU 2025:124) i januari 2026. Betänkandet innehåller bland annat förslag till en ny lag om reparation av konsumenters varor och ändringar i konsumentköplagen.
Fördjupa dig: Den cirkulära ekonomin: rådet ger slutligt godkännande till direktivet om rätten att få produkt reparerad hos Consilium
Net Zero Industry Act (NZIA), eller förordningen om nettonollindustri, syftar till att stärka EU:s kapacitet att tillverka nettonollteknik – det vill säga produkter som bidrar till att minskar eller eliminera utsläpp av växthusgaser, inklusive koldioxid. Förordningen omfattar 19 olika nettonolltekniker, däribland teknik för solenergi, vindkraft, kärnteknik, biometan, elnät, värmepumpar, batterier, vätgas samt koldioxidavskiljning.
En del av förordningen innebär att det införs tidsfrister för tillståndsprocesser för alla projekt som syftar till att tillverka nettonollteknik. För att samordna och underlätta dessa tillståndsprocesser ska det finnas gemensamma kontaktpunkter i varje medlemsland, och regeringen har utsett sex länsstyrelser till sådana kontaktpunkter i Sverige.
Förordningen inför även icke-prisrelaterade kriterier vid offentlig upphandling. Det innebär att myndigheter måste beakta kriterier som hållbarhet, motståndskraft, cybersäkerhet och andra kvalitativa faktorer när de upphandlar nettonollteknik.
Tillväxtverket är ansvarig myndighet för att handlägga och erkänna tillverkningsprojekt för nettonollteknik som strategiska nettonollprojekt. Därtill har Sveriges geologiska undersökning (SGU) utsetts till ansvarig myndighet för erkännande av strategiska nettonollprojekt som omfattar koldioxidavskiljning, infrastruktur för koldioxidtransport och koldioxidlagring – så kallade CCS-teknik (Carbon Capture and Storage). Det innebär att SGU handlägger och beslutar om erkännande för denna typ av projekt som relaterar till lagring av koldioxid.
Fördjupa dig: Strategiska nettonollprojekt hos Tillväxtverket
EU nya förordning om gränsöverskridande transporter av avfall syftar till att säkerställa att avfall transporteras till anläggningar där det kan behandlas på ett miljömässigt godtagbart sätt. Förordningen ska också stärka kontrollen av avfallstransporter och motverka olaglig export av avfall. Reglerna ska samtidigt bidra till EU omställning till en cirkulär ekonomi.
Förordningen innehåller olika krav beroende på vilken typ av avfall som transporteras, hur det ska behandlas och vilket land det ska transporteras till. Den som planerar en gränsöverskridande avfallstransport behöver själv ta reda på om transporten omfattas av anmälningsplikt eller informationsplikt och vilka krav som gäller.
Den nya förordningen trädde i kraft den 20 maj 2024 och de flesta bestämmelser började tillämpas den 21 maj 2026. Vissa krav införs senare. Exempelvis börjar kravet på elektronisk hantering av informationspliktiga transporter att gälla den 1 januari 2027, och export av informationspliktigt avfall till länder utanför EU förbjuds från den 21 maj 2027. Den tidigare förordningen om transport av avfall gäller fortfarande för vissa transporter under en övergångsperiod.
Förordningen påverkar bland annat avfallsproducenter, transportörer, avfallsinsamlare, anläggningar som tar emot och behandlar avfall samt företag som exporterar eller importerar avfall.
Naturvårdsverket är behörig myndighet i Sverige och ansvarar bland annat för att hantera anmälningar om gränsöverskridande avfallstransporter och för tillsynsvägledning. Naturvårdsverket har också en e-tjänst där företag kan registrera sig och hantera anmälningar och andra uppgifter om gränsöverskridande avfallstransporter.
Fördjupa dig: E-tjänst för gränsöverskridande avfallstransporter
EU reviderade avfallsdirektiv innehåller nya regler för att förebygga avfall och främja en mer cirkulär ekonomi. De nya reglerna fokuserar bland annat på att minska livsmedelsavfall och textilavfall.
För företag innebär reglerna bland annat nya mål för att minska livsmedelsavfall. Senast 2030 ska livsmedelsavfallet minska med 10 procent inom livsmedelsindustrin och med 30 procent per person inom detaljhandel, restaurang, livsmedelsservice och hushåll, jämfört med perioden 2021–2023. Medlemsländerna ska också vidta åtgärder för att förebygga livsmedelsavfall och underlätta donation och omfördelning av livsmedel.
Ett nytt producentansvar för textilier, textilrelaterade produkter och skor införs också. Företag som tillhandahåller sådana produkter på marknaden kommer att få ett ekonomiskt ansvar för att finansiera insamling, sortering, återanvändning och återvinning när produkterna blir avfall. Producentansvaret omfattar bland annat kläder, skor, hemtextilier och vissa möbeltextilier. Kraven ska också ge incitament till produkter med längre livslängd och bättre möjligheter till återanvändning och återvinning.
Det reviderade direktivet trädde i kraft den 16 oktober 2025. Sverige ska genomföra direktivet i nationell lagstiftning senast den 17 juni 2027. Ett system för producentansvar för textil och skor ska vara på plats senast den 17 april 2028. För mindre företag enligt direktivets definition börjar kraven på producentansvar gälla den 17 april 2029.
I Sverige pågår arbetet med att genomföra de nya reglerna. Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att föreslå hur producentansvaret för textilier, textilrelaterade produkter och skor ska genomföras i svensk rätt. Hur det svenska producentansvaret kommer att utformas är ännu inte beslutat.
Fördjupa dig: Lagar och regler om avfall hos Naturvårdsverket
Förslag till ändring av EU:s avfallsdirektiv på riksdagen.se
Matsvinn i Europa: fakta, EUpolitik och mål för 2030 hos Europaparlamentet
Om textilavfall hos Naturvårdsverket
Parliament adopts new EU rules to reduce textile and food waste hos Europaparlamentet
Den så kallade Euro 7-förordningen innehåller nya krav på utsläpp från vägfordon. Kraven omfattar inte bara avgasutsläpp utan även utsläpp från bromsar och däck. Förordningen innehåller också krav på batteriers hållbarhet, bland annat att batteriets kapacitet ska behållas på en viss nivå under fordonets livslängd. Syftet är att minska luftföroreningar från vägtrafiken och bidra till bättre luftkvalitet.
Reglerna påverkar framför allt tillverkare av fordon och komponenter samt andra företag som medverkar i tillverkning och typgodkännande av fordon. Kraven kan även få indirekta konsekvenser för underleverantörer, exempelvis genom nya tekniska krav på komponenter och system.
Reglerna börjar tillämpas stegvis och vid olika tidpunkter beroende på fordonstyp. För nya personbilar och lätta transportfordon börjar de flesta kraven gälla från den 29 november 2026. För nya bussar och tunga fordon börjar motsvarande krav gälla från den 29 maj 2028.
Transportstyrelsen ansvarar för bland annat typgodkännande och tillsyn av fordon på den svenska marknaden.
Fördjupa dig: Euro 7: rådet antar nya regler om utsläppsgränser för personbilar, skåpbilar och lastbilar hos Consilium
Fordonsutsläpp och batteriernas hållbarhet (Euro 7): tekniska krav och certifieringsregler – EUR-Lex
Energieffektiviseringsdirektivet (EED) är ett EU-direktiv som syftar till att öka energieffektiviteten i hela energisystemet, från energitillförsel till användning. Det reviderade direktivet innehåller bland annat nya krav på energieffektivisering i företag.
Företag med en genomsnittlig årlig energianvändning över 2,78 GWh i Sverige föreslås omfattas av den nya lagen om energiledningssystem och energikartläggning. Företag med en energianvändning mellan 2,78 och 23,6 GWh ska genomföra energikartläggning minst vart fjärde år. Företag med en energianvändning över 23,6 GWh ska ha ett energiledningssystem eller ett miljöledningssystem med tillägg för energikartläggning. Företag under 2,78 GWh omfattas inte av dessa krav.
Den nya svenska lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027. Företag som omfattas av den nya lagen behöver bland annat anmäla sig till Energimyndigheten och årligen lämna uppgifter om energianvändningen.
Energimyndigheten ansvarar för föreskrifter och information om de nya kraven för företag.
Fördjupa dig: Reviderat direktiv om energieffektivitet (EED) hos Energimyndigheten
EU engångsplastdirektiv innehåller åtgärder för att minska plastprodukters negativa påverkan på miljön och särskilt nedskräpningen av plast. Reglerna omfattar bland annat förbud mot vissa engångsprodukter av plast, krav på minskad förbrukning av andra produkter samt krav på produktmärkning, information, separat insamling och producentansvar.
Direktivet omfattar bland annat vissa engångsprodukter av plast som ofta förekommer i nedskräpning, exempelvis bestick, tallrikar, muggar, matbehållare, dryckesbehållare och tobaksprodukter med filter.
I Sverige har direktivet genomförts genom bland annat förordningen (2021:996) om engångsprodukter. Sverige har även infört vissa nationella krav som går längre än direktivets minimikrav, bland annat regler om förbrukningsminskning för vissa engångsprodukter.
Reglerna påverkar bland annat företag som tillverkar, importerar eller tillhandahåller engångsprodukter av plast och företag som tillhandahåller vissa andra produkter som omfattas av producentansvar.
Kraven varierar beroende på vilken produkt det gäller och kan bland annat innebära krav på märkning, information, insamling och finansiering av avfallshantering.
Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för centrala delar av producentansvaret och tillsynsvägledning enligt reglerna.
Fördjupa dig: Engångsplast och andra engångsprodukter hos Naturvårdsverket
EU gränsjusteringsmekanism för koldioxid, CBAM, ska minska risken för koldioxidläckage genom att koldioxidkostnaden för vissa importerade varor närmar sig den kostnad som gäller för motsvarande produktion inom EU.
CBAM omfattar bland annat järn och stål, aluminium, cement, gödselmedel, vätgas och elektricitet. Företag som importerar varor som omfattas av CBAM kan behöva rapportera de inbäddade utsläppen och köpa CBAM-certifikat motsvarande utsläppen.
Från 2026 gäller CBAM definitiva regler. Företag som importerar mer än 50 ton CBAM-varor per kalenderår till EU behöver vara godkända CBAM-deklaranter. De ska bland annat rapportera uppgifter om varorna och deras inbäddade utsläpp. De första CBAM-certifikaten för import under 2026 ska deklareras och lämnas in 2027.
Företag som importerar CBAM-varor behöver därför bland annat kontrollera vilka varor som omfattas, hur mycket som importeras och hur utsläppsuppgifter ska samlas in och rapporteras.
Naturvårdsverket är behörig myndighet för CBAM i Sverige. Tullverket ansvarar bland annat för tullkontrollen och för uppgifter kopplade till importen.
Fördjupa dig: CBAM – Koldioxidpris på importer hos Naturvårdsverket
Koldioxidutsläpp, gränsjusteringsmekanism vid import (CBAM) – Tullverket
Producentansvar
Producentansvar innebär att företag som yrkesmässigt tillverkar, importerar, distribuerar eller säljer produkter på marknaden har ansvar för hela eller delar av produktens livscykel, inklusive när produkten blivit avfall. I Sverige har vi ett lagstiftat producentansvar för elva produktgrupper. Producentansvaret bygger på principen ”förorenaren betalar”.
Producentansvaret ska få företag att utveckla produkter som är resurssnåla, enkla att återanvända och återvinna samt fria från miljöfarliga ämnen. Syftet är att minska avfallsmängderna, förbättra avfallskvaliteten och motverka nedskräpning i Sverige och övriga EU-länder.
Hur EU.s lagstiftning genomförs i Sverige
Europeiska unionen (EU) antar rättsakter, främst direktiv och förordningar, som ska genomföras eller verkställas i nationell rätt.
EU-direktiv
Ett EU-direktiv är en bindande rättsakt som gäller för alla medlemsländer. Direktiv fastställer mål eller resultat som ska uppnås, genom krav som medlemsländerna måste uppfylla. EU-direktiv lämnar ett visst utrymme för varje medlemsland att själva avgöra hur genomförandet ska ske. Hur stort handlingsutrymmet är kan variera mellan olika direktiv.
När ett direktiv träder i kraft måste medlemsländerna, exempelvis Sverige, utreda och bedöma om deras nuvarande lagstiftning redan uppfyller direktivets krav, eller om den behöver ändras. Ändringarna kan innebära både nya och reviderade svenska lagar, förordningar eller myndighetsföreskrifter.
EU-förordning
En EU-förordning är en bindande rättsakt som är direkt tillämplig och som gäller omedelbart i alla medlemsländer. Den behöver alltså inte omvandlas till nationell lag, utan blir automatiskt en del av den nationella lagstiftningen.
Medlemsstaterna får inte ändra innehållet eller genomföra förordningen på ett annat sätt i sin egen rättsordning, om inte förordningen själv medger sådana valmöjligheter. Däremot kan kompletterande verkställighetsföreskrifter krävas, till exempel om vilken svensk myndighet som är ansvarig för tillämpningen eller vilka sanktioner som ska gälla vid överträdelser. Om en svensk författning strider mot en EU-förordning, är det alltid EU-förordningen som gäller.
Sidan blev senast uppdaterad:
Ansvarig: Tillväxtverket