EU:s nya och kommande lagkrav för grön omställning
Här hittar du information om ett urval av de regelverk som följer av EU:s gröna giv och som kan påverka ditt företag. Vissa av regelverken är fortfarande under behandling inom EU eller håller på att införas i svensk lagstiftning. Observera att listan inte är heltäckande. Det kan finnas ytterligare regler, både inom och utanför den gröna given som kan vara relevanta för just ditt företag eller som är specifika för din bransch. För varje avsnitt om regelverk anges vilken svensk myndighet som ansvarar för tillsyn eller implementering, ofta kompletterat med länkar till myndigheten för fördjupad information. Observera att vissa regler ännu inte har en utsedd ansvarig myndighet. Sidan uppdateras löpande för att hålla informationen aktuell.
Hitta på sidan
Den europeiska gröna given – EU:s strategi för hållbar tillväxt
Den europeiska gröna given är EU:s tillväxtstrategi. Den lanserades 2019 och är ett omfattande paket av politiska initiativ som ska bana väg för en grön omställning inom EU. Målet är att Europa ska vara klimatneutralt senast år 2050.
Den gröna given är en del i EU:s omvandling till ett rättvist och välmående samhälle med en modern och konkurrenskraftig ekonomi. Strategin omfattar åtgärder som påverkar företag inom en rad sektorer, bland annat energi, transport, industri, jordbruk och hållbar finansiering. EU har antagit, eller planerar att anta, lagstiftning som samtliga medlemsländer ska följa.
Omnibus
EU-kommissionen har aviserat två så kallade omnibusförslag som ska förenkla hållbarhetsregelverket. Målet är att göra det enklare för företag och minska den administrativa bördan. Det första av dessa är Omnibus I som innehåller förenklingsförslag för fyra lagstiftningar.
Lagar och regler som kan påverka ditt företag
Direktivet om företagens hållbarhetsrapportering, på engelska Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD), ställer krav på att vissa företag måste hållbarhetsrapportera. Rapporteringen ska följa gemensamma standarder (European Sustainability Reporting Standards), som specificerar vilken information som ska redovisas.
Syftet med direktivet är att öka tillgången till information om hur företagens verksamhet påverkar människor och miljö, samt hur företag påverkas av hållbarhetsfrågor i form av risker och möjligheter för verksamheten. Hållbarhetsrapportering ska också underlätta för investerare att få en tydligare bild av hur företag tar ansvar för en hållbar omställning, vilket gör det möjligt att rikta investeringar på ett mer ansvarsfullt sätt.
Ansvarig myndighet i Sverige saknas i dagsläget.
Fördjupa dig: Hållbarhetsrapportering (NFRD/CSRD) hos Finansinspektionen
CSRD omfattas av omnibus-paket I. För fördjupad information se: EU-kommissionen vill förenkla hållbarhetsregelverk hos Finansinspektionen
Direktivet om företags tillbörliga aktsamhet i fråga om hållbarhet, på engelska Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CS3D) innebär att vissa företag får ett ansvar att visa tillbörlig aktsamhet i sin verksamhet och i sina värdekedjor för att motverka negativa effekter på mänskliga rättigheter och miljö.
Exempel på sådana negativa konsekvenser är tvångsarbete, barnarbete och miljöförstöring. Syftet med direktivet är att företag aktivt ska bidra till en hållbar omställning av den europeiska ekonomin. Direktivet ska samtidigt främja konkurrensneutralitet och stärka rättssäkerheten på EU:s inre marknad.
Fördjupa dig: Tillbörlig granskning av hållbarhet i företagens värdekedja hos Finansinspektionen
CSDDD omfattas av omnibus-paket I. För fördjupad information: EU-kommissionen vill förenkla hållbarhetsregelverk hos Finansinspektionen
EU:s förordning om ekodesign för hållbara produkter, på engelska Ecodesign for Sustainable Products Regulation (ESPR) utgör en central del i unionens strategi för att främja miljömässigt hållbara och cirkulära produkter. Förordningen fungerar som en ramlagstiftning med en bred tillämpning och ger EU-kommissionen möjlighet att fastställa ekodesignkrav för en mängd olika produktkategorier genom delegerade akter.
Ekodesignkrav kan handla om produktens prestanda (prestandakrav) eller om vilken information som ska följa med produkten (informationskrav). Kraven kan till exempel omfatta hur hållbar, återanvändbar, uppgraderingsbar och reparerbar produkten är, samt vilka farliga ämnen den innehåller och hur dessa påverkar möjligheten till återvinning.
Utöver möjligheten att ställa ekodesignkrav innehåller förordningen också bestämmelser om hur informationskrav ska paketeras (i ett digitalt produktpass), samt information om och förbud mot att förstöra osålda varor.
Kraven gäller alla företag, oavsett storlek, som tillhandahåller produkter inom de kategorier som omfattas av regelverket. Ett fåtal produktgrupper är undantagna i förordningen. I framtiden kommer energirelaterade produkter, även de som redan omfattas av ekodesigndirektivet, att omfattas av reglerna i ESPR.
Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.
Fördjupa dig: EU-förordningen om ekodesign för hållbara produkter (ESPR) hos Naturvårdsverket
EU:s förordning mot global avskogning och skogsförstörelse (EUDR) syftar till att förhindra handel med varor som bidrar till global avskogning och skogsförstörelse, som ett led i att minska växthusgasutsläpp och global förlust av biologisk mångfald.
Förordningen ställer krav på att företag aktivt säkerställer att ett antal råvaror och produkter som de säljer på EU:s inre marknad, eller exporterar från unionen, inte nyligen har orsakat avskogning eller skogsförstörelse någonstans i världen. Det gäller produkter som innehåller, har utfodrats med eller producerats med råvaror som nötkreatur, kakao, kaffe, oljepalm, gummi, soja och trä.
Fördjupa dig: Avskogningsförordningen hos Skogsstyrelsen
Taxonomiförordningen, även kallad EU:s taxonomi, fastställer en gemensam standard för när en ekonomisk aktivitet, såsom en investering, kan klassas som miljömässigt hållbar. För att klassificeras som miljömässigt hållbar ska den ekonomiska aktiviteten bidra väsentligt till ett eller flera av EU:s sex fastställda miljömål, inte orsaka betydande skada för något av de övriga målen samt uppfylla vissa minimikrav inom hållbarhet.
Företag som omfattas av förordningen måste uppfylla ett antal krav och tekniska kriterier. Bland annat är de skyldiga att redovisa i vilken utsträckning deras verksamheter omfattas av och är i linje med EU:s taxonomi.
EU:s taxonomi ger företag, investerare och beslutsfattare ett gemensamt ramverk för att kunna identifiera och jämföra hållbara investeringar. Målet är att kapital i högre grad ska styras till verksamheter som främjar EU:s klimat- och miljömål.
De flesta företag som omfattas av CSRD omfattas även av taxonomiförordningen.
Fördjupa dig: EU:s taxonomi hos Finansinspektionen
Taxonomin omfattas av Omnibus I. För fördjupad information se: EU-kommissionen vill förenkla hållbarhetsregelverk hos Finansinspektionen
Direktivet om konsumentmakt ska göra det enklare för konsumenter att välja hållbara produkter och tjänster. Syftet är att ge konsumenterna bättre skydd och tydligare information om produkters och tjänsters miljöpåverkan och cirkulära egenskaper. Till exempel hur reparerbara de är, deras livslängd samt om tillverkaren erbjuder uppdateringar.
Direktivet innebär också att konsumenterna får ett starkare skydd mot vilseledande och ogrundade miljöpåståenden om de produkter och tjänster som företag marknadsför. Det innebär att bland annat att företagen kommer behöva vara transparenta och kunna styrka de miljöpåståenden som de använder i sin marknadsföring.
Direktivet om konsumentmakt trädde i kraft i mars 2024 och ska vara fullt genomfört i alla medlemsländer, inklusive Sverige, senast i mars 2026. Regeringen har tillsatt en utredning för att föreslå hur genomförandet ska ske.
Fördjupa dig: Konsumenträttigheter: slutligt godkännande av direktivet om mer konsumentmakt i den gröna omställningen hos Consilium
Genomförande av två EU-direktiv för att främja en mer hållbar konsumtion på regeringen.se
EU:s direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning, (Waste Electrical and Electronic Equipment, WEEE), syftar till att minska mängden elektriskt och elektroniskt avfall. Direktivet ska även motverka avfallets negativa påverkan på miljön och människors hälsa genom tydliga krav för hur det ska samlas in, återvinnas och bortskaffas.
Enligt direktivet måste all elektrisk och elektronisk utrustning som säljs inom EU, med vissa undantag, vara tydligt märkt med den så kallade WEEE-symbolen (en överkryssad soptunna). Symbolen visar att produkten inte får kastas som hushållsavfall utan ska lämnas till en särskild återvinningsstation.
I Sverige har WEEE-direktivet införlivats genom förordningen om producentansvar för elutrustning. Med producent menas den aktör som i sin yrkesverksamhet, mot betalning eller utan kostnad, tillhandahåller elektrisk eller elektronisk utrustning för distribution, användning eller förbrukning på den svenska marknaden. Dessa företag ska regelbundet lämna in rapporter om den mängd elektrisk och elektronisk utrustning som har sålts, samt organisera och finansiera insamling, behandling och återvinning av sina produkter. Som distributör ska företag även erbjuda sina kunder möjligheten att utan kostnad returnera elektriskt och elektroniskt avfall.
Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för att se till att lagstiftningen för producentansvaret följs.
Fördjupa dig: Producentansvar för elutrustning hos Naturvårdsverket
Elektroniskt avfall: rådet antar ändringar för att klargöra vem som ska betala för hantering och bortskaffande hos Consilium
WEEE – vad betyder märkningen, EU-krav hos Your Europe
EU:s batteriförordning reglerar hanteringen av batterier och batteriavfall och ersätter det tidigare batteridirektivet. Nya krav införs, bland annat genom att producentansvaret skärps för alla företag som säljer batterier på EU-marknaden. Det innebär att företag blir ansvariga för batterierna under hela deras livscykel, från produktion och användning till insamling och återvinning. Förordningen inför även nya batterikategorier, bland annat för elbilar, och innehåller regler för hur batterier ska transporteras, lagras och återvinnas.
De nationella kompletterande bestämmelser som regeringen har föreslagit för att uppfylla förordningens krav är ännu inte beslutade. För närvarande gäller den svenska förordningen om producentansvar för batterier, så länge den inte strider mot reglerna i Batteriförordningen.
Kemikalieinspektionen är ansvarig myndighet för att övervaka reglerna om begränsning av tungmetaller i batterier. Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för övriga delar av förordningen, såsom producentansvar och avfallshantering.
Fördjupa dig: Producentansvar för batterier hos Naturvårdsverket
Batterier hos Kemikalieinspektionen
Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om batterier på regeringen.se
EU:s reviderade byggproduktsförordning, på engelska Construction Products Regulation (CPR), innebär förändrade krav på hur byggprodukter inom EU:s inre marknad ska bedömas, märkas och dokumenteras. Syftet med ändringarna i förordningen är att harmonisera villkoren för försäljning av byggprodukter och undanröja hinder för handeln med byggprodukter mellan medlemsstaterna. Förordningen ställer bland annat krav på CE-märkning och prestandadeklaration, som måste uppfyllas för att byggprodukter ska kunna släppas ut på marknaden.
Med byggprodukter avses varje produkt eller byggsats som tillverkas och släpps ut på marknaden för att varaktigt ingå i ett byggnadsverk eller delar därav, och vars prestanda påverkar byggnadsverkets förmåga att uppfylla de grundläggande krav som ställs på byggnadsverk. Dessa krav omfattar bland annat säkerhet, hälsa och miljöskydd, beständighet, energieffektivitet, ekonomiska aspekter och andra viktiga aspekter av allmänt intresse. Förordningen utvidgar dessutom definitionen av byggprodukter till att även omfatta sådant som inte permanent integreras i ett byggnadsverk.
En ny och central del i den reviderade förordningen är införandet av ett digitalt produktpass. Syftet är att förbättra produkters spårbarhet genom hela värdekedjan. Via det digitala produktpasset redovisar tillverkaren detaljerad information om produkten, vilket möjliggör insyn, spårbarhet och mer detaljerad produktinformation.
Byggproduktförordningen införs stegvis, med Boverket som ansvarig myndighet.
Fördjupa dig: Byggprodukter hos Boverket
Översyn av byggproduktförordningen hos Boverket
EU har ändrat direktivet om byggnaders energiprestanda (Energy Performance of Buildings Directive, EPBD) med nya krav för både nybyggda och befintliga byggnader. Kraven riktar sig främst till fastighetsägare såsom byggföretag, kommuner, regioner och deras bolag. Syftet är att öka byggnaders energieffektivitet och att samtliga byggnader senast 2050 ska vara nollutsläppsbyggnader.
Bland annat införs krav på att företag ska rapportera om sina byggnaders energiprestanda till en nationell databas via digitala energicertifikat. Dessutom kan byggnader få ett digitalt renoveringspass, som visar en långsiktig plan för hur en byggnad kan renoveras för att bli mer energieffektiv. Passet är frivilligt, om inte medlemslandet bestämmer att det ska vara obligatoriskt.
Företag som utvecklar nya byggnader måste redan under design- och byggfasen säkerställa att energiprestandan motsvarar kraven för nollutsläppsbyggnader. Dessutom ska företagen redovisa byggnadens klimatpåverkan ur ett livscykelperspektiv. Ägare av befintliga byggnader påverkas främst vid större renoveringar, där energiprestandan ska uppfylla minimikraven i den mån det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt möjligt.
Företag som säljer produkter eller erbjuder tjänster inom energieffektivisering påverkas indirekt. Det gäller exempelvis tillverkare av byggmaterial, leverantörer av energieffektiviseringstjänster samt aktörer som utför energirenoveringar, inspektioner och certifieringar, såsom arkitekter, rådgivare och installatörer.
Det nya direktivet trädde i kraft i maj 2024 och Sverige ska ha infört reglerna i svensk lagstiftning senast den 29 maj 2026, med Boverket som ansvarig myndighet.
Fördjupa dig: Direktiv för byggnaders energiprestanda hos Boverket
Direktiv 2024/1275 i EUR-Lex
EU-kommissionen har lagt fram ett förslag till en ny förordning om cirkularitetskrav för fordonskonstruktion och hantering av uttjänta fordon. Förslaget innebär att äldre direktiv ersätts av en samlad och moderniserad förordning som bättre ska stödja omställningen till en cirkulär ekonomi i alla led av tillverkningsprocessen och hantering av uttjänta fordon.
Den föreslagna förordningen ställer krav på att nya fordon ska utformas så att demontering, återanvändning och återvinning underlättas. Den innehåller också bindande mål för användning av återvunnen plast samt öppnar för framtida mål för återvunnet stål, aluminium och kritiska råvaror. Ett digitalt fordonspass föreslås införas som ska innehålla detaljerad information om fordonets material och komponenter. Producentansvaret föreslås skärpas, så att tillverkare blir ansvariga för hela livscykeln för sina produkter, inklusive avfallshantering. Förslaget omfattar även skärpta regler för exporttransporter av uttjänta fordon.
EU-kommissionen presenterade förslaget 2023. I juni 2025 nådde ministerrådet en överenskommelse om förordningens innehåll. Nu pågår slutliga förhandlingar med Europaparlamentet för att nå en överenskommelse innan förordningen kan antas och träda i kraft.
EU:s direktiv om rena fordon (Clean Vehicles Directive, CVD), syftar till att öka användningen av miljövänliga och energieffektiva fordon inom offentlig sektor.
Direktivet ställer tydliga miljökrav på fordon och transporttjänster som myndigheter och andra organisationer upphandlar. Upphandlande enheter måste dessutom rapportera vilka fordon som ingår i upphandlingarna till Transportstyrelsen.
Små och medelstora företag som levererar transporttjänster, till exempel kollektivtrafik, skolskjuts och sophämtning, till kommuner, regioner eller myndigheter kommer att behöva säkerställa att deras fordon uppfyller de ställda kraven. Även stödtjänsteföretag, som beställningscentraler, bör ha god kunskap om kraven för att kunna säkerställa att deras avtal följer regelverket.
Transportstyrelsen är ansvarig myndighet för rapporteringen enligt CVD. För att underlätta rapporteringen utvecklar de e-tjänsten Rapportering av rena fordon (CVD).
Fördjupa dig: Rapportering av rena fordon (CVD) hos Transportstyrelsen
Hållbarhetskriterier för fordon hos Upphandlingsmyndigheten
EU har beslutat om flera ändringar i förordningen om klassificering, märkning och förpackning (Classification, Labelling and Packaging, CLP) Syftet med ändringarna är att göra informationen om farliga ämnen och blandningar tydligare och enklare att förstå. Bland annat införs nya krav på etikettutformning, information i reklam och för distansförsäljning.
Kemikalieinspektionen är ansvarig myndighet. Många av de nya bestämmelserna träder i kraft först 1 juli 2026.
Fördjupa dig: CLP-förordningen – klassificering, märkning och förpackning av kemiska produkter hos Kemikalieinspektionen
Uppdaterad CLP-förordning hos Kemikalieinspektionen
Företagens roller i CLP-förordningen hos Kemikalieinspektionen
EU har antagit en förordning om förpackningar och förpackningsavfall, (Packaging and Packaging Waste Regulation, kallad PPWR). Förordningen syftar till att minska mängden förpackningsavfall, begränsa användningen av skadliga ämnen i förpackningar, öka återanvändningen och främja materialåtervinning.
De nya reglerna omfattar hela förpackningens livscykel, från produktdesign till avfallshantering. Kraven inkluderar bland annat ett utökat producentansvar och begränsningar av tillåtna halter av tungmetaller och PFAS. När de nya reglerna träder i kraft kommer den som för första gången tillhandahåller en återanvändbar förpackning på den svenska marknaden att vara skyldig att säkerställa att det finns ett system för återanvändning av sådana förpackningar i Sverige.
Förordningen påverkar främst företag som tillverkar, importerar eller distribuerar förpackningar, men även producenter, producentansvarsorganisationer, retursystem, återanvändningssystem, butiker samt verksamheter inom hotell-, restaurang- och cateringsektorn.
Förordningen träder i kraft den 12 augusti 2026 och kommer då att ersätta nuvarande svenska bestämmelser. Vissa delar kommer att börja tillämpas vid senare tidpunkter.
Naturvårdsverket är ansvarig myndighet.
Fördjupa dig: EU:s förordning om förpackningar och förpackningsavfall (PPWR) – nya regler från 2026
Tidslinje för EU:s förordning om förpackningar och förpackningsavfall
EU har ändrat direktivet om radioutrustning (Radio Equipment Directive, RED), även kallat direktivet om gemensam laddare. Direktivet syftar till att minska mängden elektroniskt avfall och behovet av att utvinna nya råvaror. Samtidigt ska utsläppen från produktion, transport och kassering av laddare minska. Åtgärderna ska bidra till en hållbar och cirkulär ekonomi samt göra det enklare för konsumenterna.
Ett av de nya kraven är att USB-C blir den gemensamma laddningsstandarden för bärbara datorer från och med den 28 april 2026, samma standard som redan gäller för mobiltelefoner, surfplattor och hörlurar. USB-C-kravet gäller endast för produkter som säljs inom EU.
Företag som tillhandahåller elektronikprodukter ska informera konsumenter om huruvida en laddare ingår vid ett köp. Denna information ska framgå genom en särskild märkning. Dessutom ska information om produktens laddningskapacitet anges både på förpackningen och i bruksanvisningen.
Post-och-telestyrelsen (PTS) är ansvarig myndighet.
Fördjupa dig: USB-C ny laddningsstandard i EU hos PTS
EU har antagit en ändring av förordningen om normer för koldioxidutsläpp som fastställer nya mål för minskning av koldioxidutsläpp från tunga fordon fram till 2030, 2035 och 2040. Syftet med de nya reglerna är att bidra till att uppfylla EU:s klimatmål för 2030 och att nå klimatneutralitet senast år 2050.
Tillämpningsområdet för förordningen utvidgas och omfattar nu fler typer av nya tunga fordon, såsom bussar och lastbilar. Dessutom införs utökade rapporteringskrav för tillverkare av tunga fordon, som måste rapportera och uppfylla kraven. Förordningen får även en indirekt påverkan på underleverantörer, transportföretag och andra aktörer i leverantörskedjan.
Transportstyrelsen är ansvarig myndighet.
Fördjupa dig: Förordning 2024/1610 – EUR-Lex
Tunga fordon: rådet godkänner skärpta normer för koldioxidutsläpp hos Consilium
Koldioxidutsläppen från bilar: rådet antar ståndpunkt om kommissionens förslag utan ändringar hos Consilium
EU har antagit ett nytt direktiv om rätten till reparation, (Right to Repair, R2R) för att stärka konsumenters möjlighet att reparera produkter. Direktivet syftar även till att skapa incitament för tillverkare att utveckla produkter som håller längre, är reparerbara och kan återanvändas eller återvinnas. Detta genom att företag i första hand blir skyldiga att erbjuda reparation till en konsument istället för att ersätta en vara med en ny, samtidigt som konsumenter har rätt att begära reparation av en produkt.
Direktivet har ännu inte genomförts i svensk lagstiftning. Regeringen har utsett en särskild utredare som ska föreslå hur R2R-direktivet kan genomföras i Sverige. Utredningen ska redovisas senast den 15 december 2025.
Fördjupa dig: Den cirkulära ekonomin: rådet ger slutligt godkännande till direktivet om rätten att få produkt reparerad hos Consilium
Net Zero Industry Act (NZIA), eller förordningen om nettonollindustri, syftar till att stärka EU:s kapacitet att tillverka nettonollteknik – det vill säga produkter som bidrar till att minskar eller eliminera utsläpp av växthusgaser, inklusive koldioxid. Förordningen omfattar 19 olika nettonolltekniker, däribland teknik för solenergi, vindkraft, kärnteknik, biometan, elnät, värmepumpar, batterier, vätgas samt koldioxidavskiljning.
En del av förordningen innebär att det införs tidsfrister för tillståndsprocesser för alla projekt som syftar till att tillverka nettonollteknik. För att samordna och underlätta dessa tillståndsprocesser ska det finnas gemensamma kontaktpunkter i varje medlemsland, och regeringen har utsett sex länsstyrelser till sådana kontaktpunkter i Sverige.
Förordningen inför även icke-prisrelaterade kriterier vid offentlig upphandling. Det innebär att myndigheter måste beakta kriterier som hållbarhet, motståndskraft, cybersäkerhet och andra kvalitativa faktorer när de upphandlar nettonollteknik.
Tillväxtverket är ansvarig myndighet för att handlägga och erkänna tillverkningsprojekt för nettonollteknik som strategiska nettonollprojekt. Därtill har Sveriges geologiska undersökning (SGU) utsetts till ansvarig myndighet för erkännande av strategiska nettonollprojekt som omfattar koldioxidavskiljning, infrastruktur för koldioxidtransport och koldioxidlagring – så kallade CCS-teknik (Carbon Capture and Storage). Det innebär att SGU handlägger och beslutar om erkännande för denna typ av projekt som relaterar till lagring av koldioxid.
Fördjupa dig: Strategiska nettonollprojekt hos Tillväxtverket
EU har antagit en förordning som ändrar reglerna för gränsöverskridande transporter av avfall både inom och utanför EU. Förordningens främsta syfte är att säkerställa att avfall transporteras och hanteras på ett sätt som är godtagbart ur miljösynpunkt såväl som att motverka olaglig export av både farligt och icke-farligt avfall.
Export av informationspliktigt avfall är inte längre tillåten om mottagarlandet inte är godkänt av EU-kommissionen. Den som planerar gränsöverskridande avfallstransporter ansvarar själv för att ta reda på om anmälan eller informationsplikt gäller.
Den nya förordningen har trätt i kraft, men vissa äldre bestämmelser gäller fortfarande och kommer att fasas ut successivt fram till maj 2027. Förordningen påverkar flera aktörer, däribland avfallsproducenter, transportörer och behandlingsanläggningar. Vilka regler som gäller beror främst på vilken typ av avfall som ska transporteras, hur avfallet ska behandlas eller omhändertas samt till vilket land avfallet ska transporteras till.
Naturvårdverket är ansvarig myndighet.
Fördjupa dig: Gränsöverskridande avfallstransporter hos Naturvårdsverket
Ny avfallstransportförordning stärker kontrollen av avfallstransporter hos Naturvårdsverket
EU har nått en överenskommelse om att ändra ramdirektivet för avfall, med särskilt fokus på livsmedelsavfall och textilavfall. Det nya producentansvaret för textilier ska vara på plats senast år 2028, samtidigt som nya bindande mål införs för att minska livsmedelsavfall till 2030.
Matsvinnet ska minska med 10 procent inom livsmedelsindustrin och med 30 procent per person från detaljhandel, restauranger och hushåll. Minskningen ska beräknas utifrån ett genomsnitt av mängden matavfall under åren 2021 till 2023. Medlemsländerna ska också underlätta donation av osåld mat.
Producentansvaret för textilier innebär att den som för första gången säljer textilier, kläder eller skor på EU-marknaden, oavsett om det är en tillverkare, importör, distansförsäljare utanför EU eller via e-handel, ansvarar för att finansiera insamling, sortering och återvinning av produkterna. Detta gäller bland annat kläder, skor, filtar, sängkläder och gardiner.
När lagen har undertecknats och publicerats i EU:s officiella tidning har medlemsländerna 30 månader på sig att införliva reglerna i den nationella lagstiftningen.
Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för att identifiera de delar av direktivet som kan vara särskilt utmanande att genomföra i svensk rätt eller som kräver större policyavvägningar. Uppdraget ska redovisas i oktober 2025.
Fördjupa dig: Lagar och regler om avfall hos Naturvårdsverket
Förslag till ändring av EU:s avfallsdirektiv på riksdagen.se
Matsvinn i Europa: fakta, EUpolitik och mål för 2030 hos Europaparlamentet
Om textilavfall hos Naturvårdsverket
Parliament adopts new EU rules to reduce textile and food waste hos Europaparlamentet
Den så kallade Euro 7-förordningen innehåller nya bestämmelser för utsläpp från vägfordon. Kraven gäller inte bara avgaser, utan också utsläpp av slitagepartiklar från bromsar och däck. Förordningen ställer även krav på batterihållbarhet, det vill säga att batteriets kapacitet att lagra energi inte ska försämras för mycket när fordonet åldras. Syftet med Euro 7-förordningen är att förbättra luftkvaliteten, minska klimatpåverkan och ge fordonsägare bättre säkerhet när det gäller batteriets kapacitet inte ska försämras.
Euro 7-förordningen påverkar hela fordonsindustrins värdekedja, från tillverkare av fordon och komponenter till mjukvaruleverantörer, underleverantörer samt logistik- och transportföretag.
Reglerna börjar gälla stegvis med olika tidpunkter beroende på vilken fordonstyp det rör sig om.
Transportstyrelsen är ansvarig myndighet.
Fördjupa dig: Euro 7: rådet antar nya regler om utsläppsgränser för personbilar, skåpbilar och lastbilar hos Consilium
Fordonsutsläpp och batteriernas hållbarhet (Euro 7): tekniska krav och certifieringsregler – EUR-Lex
Energieffektiviseringsdirektivet (EED) är ett EU-direktiv som syftar till att öka effektiviteten inom hela energisystemet, både när gäller tillförsel av energi och energianvändning. Direktivet ska bidra till EU:s gemensamma klimatmål om att minska utsläppen av växthusgaser med minst 55 procent till år 2030.
Den 10 oktober 2023 trädde EU:s reviderade direktiv om energieffektivitet i kraft. I samband med detta är ett svenskt lagförslag nu ute på remiss till den 4 november 2025. Förslaget innehåller bland annat nya krav som påverkar företagens energiarbete. Företag med en energianvändning mellan 2,8 och 23,6 GWh per år föreslås omfattas av krav på att genomföra en energikartläggning utförd av certifierade energikartläggare. Företagen kan också välja att införa ett energiledningssystem eller ett miljöledningssystem som inkluderar energikartläggning. Företag med en årlig energianvändning som överstiger 23,6 GWh ska införa ett energiledningssystem eller ett miljöledningssystem med tillägg för energikartläggning. Om företagets totala energianvändning i Sverige är lägre än 2,8 GWh per år omfattas företaget inte av lagen och behöver därför varken genomföra energikartläggning eller införa energiledningssystem.
Den nya svenska lagstiftningen planeras att träda i kraft den 1 juli 2026. Exakt tidpunkt för när energikartläggningar och energiledningssystem senast ska vara införda är ännu inte fastställd.
Ansvarig myndighet är Energimyndigheten.
Fördjupa dig: Direktivet om energieffektivitet hos Energimyndigheten
Reviderat direktiv om energieffektivitet (EED) hos Energimyndigheten
Producentansvar
Producentansvar innebär att företag som yrkesmässigt tillverkar, importerar, distribuerar eller säljer produkter på marknaden har ansvar för hela eller delar av produktens livscykel, inklusive när produkten blivit avfall. I Sverige har vi ett lagstiftat producentansvar för elva produktgrupper. Producentansvaret bygger på principen ”förorenaren betalar”.
Producentansvaret ska få företag att utveckla produkter som är resurssnåla, enkla att återanvända och återvinna samt fria från miljöfarliga ämnen. Syftet är att minska avfallsmängderna, förbättra avfallskvaliteten och motverka nedskräpning i Sverige och övriga EU-länder.
Hur EU.s lagstiftning genomförs i Sverige
Europeiska unionen (EU) antar rättsakter, främst direktiv och förordningar, som ska genomföras eller verkställas i nationell rätt.
EU-direktiv
Ett EU-direktiv är en bindande rättsakt som gäller för alla medlemsländer. Direktiv fastställer mål eller resultat som ska uppnås, genom krav som medlemsländerna måste uppfylla. EU-direktiv lämnar ett visst utrymme för varje medlemsland att själva avgöra hur genomförandet ska ske. Hur stort handlingsutrymmet är kan variera mellan olika direktiv.
När ett direktiv träder i kraft måste medlemsländerna, exempelvis Sverige, utreda och bedöma om deras nuvarande lagstiftning redan uppfyller direktivets krav, eller om den behöver ändras. Ändringarna kan innebära både nya och reviderade svenska lagar, förordningar eller myndighetsföreskrifter.
EU-förordning
En EU-förordning är en bindande rättsakt som är direkt tillämplig och som gäller omedelbart i alla medlemsländer. Den behöver alltså inte omvandlas till nationell lag, utan blir automatiskt en del av den nationella lagstiftningen.
Medlemsstaterna får inte ändra innehållet eller genomföra förordningen på ett annat sätt i sin egen rättsordning, om inte förordningen själv medger sådana valmöjligheter. Däremot kan kompletterande verkställighetsföreskrifter krävas, till exempel om vilken svensk myndighet som är ansvarig för tillämpningen eller vilka sanktioner som ska gälla vid överträdelser. Om en svensk författning strider mot en EU-förordning, är det alltid EU-förordningen som gäller.
Sidan blev senast uppdaterad:
Ansvarig: Tillväxtverket